Louise Halvardsson

Slangbellan är ett litterärt debutantpris på 30 000 kronor instiftat 1998 och som utdelas till svenska barn- och ungdomsförfattare av Sveriges Författarförbunds sektion för barn- och ungdomslitteratur. Förutom pengarna får vinnarna en snidad slangbella och ett diplom.

Pristagare: * 1998 Ylva Karlsson * 1999 Marika Kolterjahn * 2000 Daniel Möller, Hampus Möller * 2001 Sara Kadefors * 2002 Solja Krapu * 2003 Johanna Thydell * 2004 Katja Timgren * 2005 Lotta Olivecrona * 2006 Gunnar Ardelius
- källa: Wikipedia

Min debutroman Punkindustriell hårdrockare med attityd har blivit nominerad till Slangbellan tillsammans med Åsa Anderberg Strollos Bryta om och Peter Barlachs Inte bara tennis. Prisutdelningen äger rum i Stockholm torsdagen 13 mars.

"Louise Halvardssons debutroman ”Punkindustriell hårdrockare med attityd” är en ovanlig debutroman. Den är ovanligt osentimental, ovanligt distanserad och ovanligt bra.

Den punkindustriella hårdrockaren är en ung tjej, Amanda på framväxt i den trånga lilla hålan Nässjö, som i mitten av 80-talet tilldelades en utnämning för Sveriges Fulaste Stadskärna. Nässjö känns i Halvardssons beskrivning som en av de mest ogästvänliga platserna på jorden för en tonåring. Tyvärr finns det många fler, men få är så väl beskrivna som denna.

Amanda bor hemma med sin mamma och pappa. De är välvilliga, vanliga och naturligtvis fullkomligt hopplösa föräldrar. Men till skillnad från i andra ungdomsskildringar lyckas Halvardsson i den punkindustriella ge föräldrarna försonande drag. De vill hjälpa sin unge att flyga, men inser att de ibland inte kan. De står handfallna, men är likafullt kärleksfulla föräldrar. De kan knappast skyllas för sin dotters livselände även om hon, som vi andra försöker ge föräldrarna skulden för det mesta just då. Boken börjar första veckan i gymnasiet och slutar vid studenten. Amanda beskriver sig själv som ful och tråkig. Hon ser upp till den några år äldre Kim, som bara är på mellanlandning i Nässjö, snart ska hon ut i världen. Kim är även hon en nyanserat en vältecknad karaktär. Hon är en något luggsliten förebild, också hon med fel och brister, men ett gott hjärta innerst inne.

I skolan finns alla de välkända farorna i form av folk som vet precis hur man ska vara för att passa in. Brudar som festar och deras killar som är åtråvärda men ändå helt tomma. Drömmen lever om att få vara en av dem, samtidigt som längtan att vara unik växer allt starkare. Amanda vill ut, ut ur sig själv.

Den plågsamma förvandlingen från barn till vuxen är ofta full av pinsamheter och de är verkligen svåra att förhålla sig till. Ungdomstiden handlar mycket om att prova olika roller, spara en del men förkasta de flesta. Och för att prova en roll måste man tro på den, vara den, och ge upp sig själv en stund. Alla de där urvuxna skalen vi slänger borde brinna eller åtminstone komposteras och bli ny jord. För sparar man dem kan de vara rätt jobbiga att möta igen.

Amanda testar sprit, sex, svart hårfärg och droger. Hon rör sig mot ytterligheterna för att hitta sin kärna, men någonstans finns hela tiden ett förnuft, en klokhet, en ovanlig självdistans som gör berättelsen både läsbar och läsvärd.

Louise Halvardsson har en särskilt skärpt blick. Trots att hon själv lämnat tonårslandet lyckas hon se in i det, skarpt och klart. Ingen av de minsta detaljerna, nyanserna, stämningarna går förlorade trots att hon befinner sig en bit bort. Det kräver ett engagemang, ett brett minne och en bra berättare.

Romangestalten Amanda är ingen självskadad, vingklippt ängel nära döden och Halvardsson levererar heller inget romantiserat knytnävsslag genom en ung och arg tjej. Det romanen beskriver är det äkta helvetet på tonårsjorden, nämligen det medelmåttiga. Och för alla som varit tonåringar är det det erkänt värsta av helveten."

- Caroline Owman

Idag gjorde jag fyra föreläsningar på Njudungsgymnasiet i Vetlanda. Det var ovanligt att se så mycket killar i publiken eftersom jag tidigare mest föreläst på samhällsprogrammet (där de flesta av någon anledning är tjejer). Nu fick jag chansen att träffa elever från bl a teknik- och industriprogrammet. Något jag brukar prata om är att det inte finns några fula killar och tjejer ... Även om du kanske känner dig fulast på skolan så finns det säkert någon, någonstans som tycker att du är skitsnygg! Och tänk på att det kanske finns någon som tycker att klassens populäraste kille är jätteful ... Det är tur att vi är olika.

Eleverna på Stagneliusskolan och Lars Kaggskolan i Kalmar startade vårterminen med att ha samlevnadstema. Hur passar jag in där och varför blev jag inbjuden att tala? Jo, det stora temat i min bok Punkindustriellhårdrockare med attityd är identitet. Och om man inte vet var man har sig själv blir det svårt att leva tillsammans med andra.

Det finns vissa förväntningar beroende på vem man är eller kanske vem andra tror att man är ... Vem är det egentligen jag ser i spegeln? Vem är det som fastnar på fotot? Är det den personen jag vill vara och står jag för den personen jag är?

Om man är kristen förväntar sig många att man är oskuld, ifall man är punkare tror många att man dricker jättemycket sprit. Men det är ingen av de här bilderna som behöver vara sann! Det viktigaste är att själv ta reda på vad som är okej eller inte okej, vad man vill och inte vill. Oberoende vilken grupp man tillhör.

Jag fick många igenkännande utrop och ögonkast hos både Stagg- och Kaggeleverna. När jag hade talat klart tog sexologen Mia Börjesson över och ännu fler funderingar kastades ut. Mias stora budskap var att du duger som du är.


Punkindustriell hårdrockare med attityd har snart sålt slut så om du vill skaffa dig ett eget ex klicka här